Petra Werner

Introduktion:  

 

Ingenting börjar och ingenting slutar.

Jag är liten, vet knappt att det finns något som är Jag, och går in i köket. Där ser jag Carina ligga på golvet. Det är konstigt att se denna kropp, gestalt som annars alltid är ovanför mig, något som jag lyfter ansiktet för att kunna se, nu istället ligga nedanför mig, platt. Det är något som är fel, men jag går inte och letar efter Lasse, eller någon annan vuxen som kanske finns i huset. Istället går jag direkt ut från huset, nedför alla de krokiga trapporna som leder från trädgården till gatan nedanför, Lokattsvägen. Jag tror att den heter så eftersom vi har en katt, Jesperkatten. Jag fortsätter Stavgårdsgatan ned för där vet jag att det brukar finnas människor. Jag får fortsätta ända ned till Stora Mossens backe nästan hela vägen till lekis och då möter jag äntligen en tant som jag börjar prata med. Jag säger att Carina ligger på golvet. Tanten följer med mig hem, men då står Carina upp, precis som vanligt och tittar förvånat på mig och tanten. Carina skakar på huvudet och skrattar åt mig, sedan säger hon att jag bara hittar på. Tanten får ge sig av, och sedan är Carina tyst, länge. Hon är arg på mig.

 

Nästan samma skeende äger rum drygt trettio år senare. Min mor ringer mig, säger att hon är bottenlöst förtvivlad och tänker ta tabletter och somna in för evigt. Kvidande av gråt lägger hon på luren och jag är rådvill. Hon bor sextio mil bort, jag bestämmer mig för att ringa hennes grannar, men ingen svarar. Till slut ringer jag närmaste polisstation, i Uddevalla, och ber dem att åka förbi hennes hus för att se hur hon mår.

Vid det laget har hon hämtat sig och sjasar ilsket bort polisen, som hon för övrigt hatar lika mycket som läkare, och senare får jag veta att jag inte bara är en idiot, utan framförallt en svikare och att jag har hycklat kärlek ända sedan jag föddes.  Det säger också den sista blick jag får av henne när hon slutligen dör några år senare, i en kvalfylld dödsrossling i lungcancer. Att både bussa snuten på henne och utlämna henne till läkare!

Jag bara hycklar kärlek, och det har jag gjort sedan jag föddes.

 

                                         Del 1

                          Lekarnas tid

 

                                  ”Det gäller att spela som John Wayne går”

                                                         Miles Davies

 

 

                                                      1965

 

Det hände någon gång ibland att Lasse sa att han skulle läsa något för mig, på villkor att jag gick upp i mitt rum och lade mig. Särskilt om Carina var borta. Det spelade ingen roll vilken tid på dygnet det var, plötsligt sa han åt mig att gå upp och lägga mig och så skulle han komma snart.  Den här gången sa han att de bara skulle spela lite till först, han och Jösta och Janne och Krille och de andra men sedan skulle han komma. Jag tvekade, hade nyligen blivit upptäckt under bordet där jag hade legat och lyssnat flera timmar. Jag visste hur liten chansen var att det skulle bli som han sa. Det stora rummet där vi befann oss, på nedre våningen, var som vanligt fullt av alla Lasses musiksnubbar och instrument, och på det låga soffbordet, som var så bra att ligga under, stod massor av flaskor och glas och sådana där askkoppar som man tryckte ned i mitten så den började snurra och sluka alla fimpar i ett moln av aska. Det kunde gå att ligga under det där bordet ganska länge utan att någon tänkte på det, det gällde bara att vara väldigt osynlig så att man glömdes bort. Råkade man bli påkommen så fanns alltid risken att man skickades iväg. Som till exempel om man blev kissnödig och därför tvungen att krypa fram. Tricket var att vara så icke-existerande som möjligt.

 

Men nu hade jag alltså blivit upptäckt där jag låg under bordet. Det var ljust ute, men jag visste inte riktigt om det var morgon eller kväll, eller hur lång tid som hade gått sedan de började spela.  Det verkade inte särskilt roligt att gå ensam upp i rummet men till sist gick jag iallafall upp, barfota på de fuktiga trappstegen, och rundade den mörka träbalustraden som det alltid hängde tygskynken över, de senaste tygtrycken som Carina haft med sig från jobbet. Strax ovanför trappan stod lilla systerns blöjpåse, alltid på samma ställe, och i hallen den stora vävstolen. I mitt rum fanns en säng och en skiva ställd på två bockar med en hög pall invid. Det var där jag brukade sitta och rita. Men jag ritade också på väggarnas gulnade spänntapeter, och på alla träpaneler. Där antecknade jag även viktiga saker, som till exempel : Jag är 4 år. Lite senare, när jag började tala engelska, ofta samma mening översatt bredvid: I am now 5 years old, fraser tagna ur Dr Seuss ”Cat in a hat” eller ramsorna vi brukade mässa: ” Eeny, meeny, miny, moe, Catch a tiger by the toe. If he hollers, let him go, Eeny, meeny, miny, moe”.

 

Golvet bestod av blankfernissade breda träplankor och när man skulle rita på dem var man tvungen att använda svart spritpenna, annars syntes det inte ordentligt. Det var djupa, svarta glipor mellan plankorna, där en massa smuts samlades som jag brukade skrapa upp med en penna. På plankorna hade jag ritat långa vindlande tågspår och hela städer, och det hade varit ganska svårt att få det så fint som jag ville på grund av de där breda gliporna, där spritpennan alltid ville fastna så det blev hackigt. I rummet fanns också en blåmålad pinnstol och en tvättkorg med mina leksaker. Det var mest stora tygdjur som Carina hade sytt. Där fanns mamma Kängu som var lika stor som jag själv, och Lilla Ru, och Nasse och Puh och Kanin och Uggla. Men där fanns också Wednesday och Pugsley från familjen Addams. I ett av hörnen stod min lillasysters säng, med galler. Där låg hon, lilla systern, oftast och tittade på sina händer, lät fingrarna röra sig sakta framför ögonen. Men henne brydde jag mig inte om i detta ögonblick, utan drog fram en stol till sängen, ställde ett litet fat bredvid på golvet, som Lasse skulle kunna aska i. Innan jag lade mig för att vänta hoppade jag ur sängen för att hämta den stora tjocka bok som hette ”Huckleberry Finn”. En gång hade jag hört Lasse säga att han tyckte den var den bästa bok han någonsin läst. Jag tyckte jag var listig som på det sättet skulle lura honom att läsa eftersom jag visste att han egentligen inte tyckte det var roligt. Carina var borta och han hade lurat mig att gå och lägga mig så jag lurades tillbaka. Jag placerade alltså boken på stolen bredvid sängen och sedan lade jag mig i min säng och väntade.

 

 Jag kastade en blick på bokens framsida med två pojkar på en flotte. Sedan tittade jag upp på gardinerna som var gjorda av Carinas tyg, där hon hade ritat dansande barn i små ringar. Bredvid mig låg dockan Wednesday och jag pillade lite försiktigt på de små skimrande knapparna i hennes svarta klänning. Hon hade sorgsna ögonbryn, i små tunna streck och en liten svart mun – jag kunde inte längre minnas hennes gamla ansikte, man kunde bara se att det varit lite vitare än det nyligen påsydda som hade varit mer rosa, på gränsen mellan det nya och det gamla tyget. Wednesday var den lilla allvarliga flickan i Familjen Addams där alla andra var tokiga och konstiga. Jag brukade ofta titta i böckerna med skämtteckningarna från The New Yorker där Charles Addams ritade Morticia och Lurch och Thing och så de busiga barnen förstås.  Man förstod inte alltid vad som hände på bilden men det fanns alltid konstiga skuggor och gestalter i de mörka hörnorna och huset som familjen bodde i var förfallet och fullt av spindelnät. Det var hemtamt. Det såg precis ut som hemma hos oss, det var bara mindre skrämmande och istället ganska ombonat.

 

Hos oss var Vinden och Källaren det hemskaste men det kunde ibland vara hemskt i mitt rum också. Det fanns två stora garderober på var sin sida om ingången till mitt rum. Inuti båda garderoberna satt det en hylla högst upp strax under taket. Med hjälp av en stol kunde jag häva mig upp och gömma mig djupt därinne. Under hyllorna var dessa garderober helt fullproppade med saker, så där gick det inte att gå in.

 

Men nu låg jag i min säng och väntade på Lasse och efter en stund vände jag ansiktet inåt mot väggen där de stora bilderna på killarna i Beatles satt fastnålade. Utanför mitt fönster rörde sig ljusgröna löv fram och tillbaka, och genom solens strålar kastade de skuggor på väggen vid min säng. Det svaga fladdrandet från en harkrank i fönstersmygen hördes, och samtidigt en motorgräsklippare långt bortifrån, eller om det var en motorsåg, och det entoniga ljudet svajade av och an och fram och tillbaka. Från undervåningen skramlade och skrapade det, och alla Lasses musiksnubbar pratade. Efter en stund började musiken. Jag kände igen melodin. Det var ”Ryska Snuvan”. Jag ville springa tillbaka ned.

– Lasse, ropade jag några gånger när han aldrig kom. Till slut högt och argt:

– LASSE!

Lilla systern kikade plötsligt en kort stund på mig genom spjälorna i sin säng och jag mötte hennes blick. Det kändes underligt för det hände sällan. Sedan fortsatte hon att titta på sina fingrar som hon rörde sakta framför sig. Vällingflaskan låg slängd på golvet och stora fläckar med torkad välling fanns på golvet omkring den. Jag väntade och väntade, och jag tänkte inte somna, för jag visste att det var det Lasse hade räknat med, men så plötsligt drömde jag.

 

Jag befann mig i ett stort slott med korridorer där taket var lika högt upp som himlen. Här och där svävade stora gubbar klädda i munkkåpor med armarna i kors över bröstet. Man såg inte deras fötter, utan de gled fram i luften, ovanför golvet. Först verkade de blunda, men när man kom närmare syntes det att ögonen inte var helt slutna, de kikade fram mellan en liten springa, och när jag upptäckte detta blev jag fasansfullt rädd! Jag sprang ut från slottet och hamnade på en backe där man hade samlat hö och gräs i gigantiska brinnande bål. På varje rishög fanns en person fastbunden – brinnande. Man såg i deras ansikten hur de skrek och vrålade – men inget hördes. Munnarna och ögonen var uppspärrade men helt tysta.

Allt det tysta gjorde mig mycket rädd, och jag vaknade, gråtande.

 

 

                                       2005

 

Jag ligger vaken, försöker variera ställningen eftersom det gör ont om jag legat på samma sätt för länge. Ett par timmar har jag tittat på TV, surfat lite på Internet, men sedan gör också det ont. Smärtan vandrar omkring och slår till på oväntade ställen, och så har det varit sedan den första canceroperationen. Det är precis som jag hört många gånger förut, att det är först i och med behandlingarna som man blir sjuk av cancern. Innan dess är man frisk. I alla fall känns det så. Jag öppnar fönstret på glänt en stund, ut mot Fatbursparken, som en gång var en sjö, och drar in den torra doften utifrån, plötsligt känns det som om våren närmar sig. Den där doften får mig att glömma kroppen för ett ögonblick, och jag erinrar mig en natt i mitten av åttiotalet.

 

Jag var på väg från mitt jobb på Scenskolan vid Skanstull mot Odenplan. Därifrån tänkte jag sedan ta nattbussen ut till Roslags Näsby, där jag bodde i ett kollektiv. Det var en promenad jag hade gjort många gånger, och ofta behövde jag de ensamma långa vandringarna för att smälta allt som hänt under dagen. Det var tidig vår, kyligt och torrt på gatorna. Ganska mycket folk ute eftersom det var onsdag, lill-lördag, en företeelse som alltid förvånade mig. Vid Jarlaplan såg jag långt i förväg det stora gänget röra sig, gänget som jag passerat för en stund sedan, vid Kungsträdgården. Jag kände igen dem, killar i tjugoårsåldern, perfekt mörkhyade med slickat hår och snyggt klädda med stora glänsande läderjackor. Redan vid Kungsan hade de ropat till mig, men jag lyssnade inte, gick bara på rakt fram som vanligt. Men nu förstod jag att en konfrontation var oundviklig, eftersom det var försent att ändra riktning och svänga in på någon sidogata. Ju närmare jag kom desto mer såg jag dem förbereda sig för vad det nu var de hade i tankarna. Jag förberedde mig också, halvt omedvetet. Så var jag några meter ifrån dem. De började röra sig emot mig i tvekande cirklar, och ropa till varandra på… turkiska? Arabiska? Jag tvingades sakta in, och mötte några av dem med blicken. Vart ska du, frågade de. Vad heter du, är du gift? Så tog en av dem tag i min arm, och jag tittade lugnt på honom. Vad vill du, frågade jag. Om det är pengar ni vill ha så har ni valt fel person, men ta min plånbok här. Vi kan gå tillsammans till bankomaten så hjälper jag er med koden. Jag tror jag har några hundra på kortet. Vet ni var närmaste automat finns?  De kom av sig, precis som jag visste, och en liten svag osäkerhet spred sig bland dem. Jag fortsatte tala vänligt och lugnt och såg dem i ögonen i tur och ordning medan jag talade. Då frågade en av dem vad jag gjorde ensam på stan mitt i natten. Jag svarade att jag arbetat till sent på Teaterhögskolan där de utbildar skådespelare, och att man skulle ha föreställning där imorgon, ville de komma och se? Det är gratis inträde, sa jag. Hälsa från mig bara.  I ögonvrån såg jag ett sällskap komma gående uppifrån Kungstensgatan, och jag höjde rösten men försiktigt och höll en vänlig och tankspritt gladlynt ton. Killarna tappade intresset, skingrades hastigt och hela gruppen rörde sig bort mot Birger Jarlsgatan. Jag fortsatte långsamt min promenad och vände mig inte om, för jag har alltid vetat detta, man måste vandra långsamt förbi faror.

 

Nu sträcker jag ut armen försiktigt där jag ligger, parerar huggen av smärta, för att dra igen fönstret, men ångrar mig. Det får vara öppet en stund till. Så sjunker jag tillbaka ned i sängen. Allt runt mig är i en enda röra, kuddar och täcken, sockor, tofflor, tidningar, böcker, toapapper, vattenflaskor… jag noterar en smula förvånat att det inte stressar mig det minsta. Jag har slutat att försöka hålla ordning runt mig, det är inte viktigt längre. Ännu en förändring på väg mot den totala kapitulationen. En välkommen sådan. För ögonblicket är jag ganska lugn, kan jag konstatera. Det är första gången på länge som jag kan ligga ned och känna stillhet. Kroppen ger mig ett ögonblicks ro och jag tar emot den gåvan omedelbart genom att genast sjunka djupare ned i madrassen, en liten stund bara…

 

Varje vår kommer det ett alldeles speciellt tillfälle till mig då jag helt säkert vet att vintern är borta. Det är bara en kort stund, och det gäller att känna igen den när den kommer för den kommer inte tillbaka - det har hänt att jag har missat den. Det är ett ögonblick, kanske en minut, kanske en halvtimme, då luften plötsligt är förändrad, smeksam istället för taggig, sensuellt jordig istället för rykande frostig. Då till och med asfalten verkar en liten smula torrare än för en stund sedan. Då jag plötsligt ser gruset på marken och minns frukostrasterna för länge sedan, när man förstod att det började bli dags att ta med sig sina spelkulor till skolan, och sätta sig i rader invid skolfasaden, med utspretade ben och en liten pyramid av kulor framför sig. Under detta korta ögonblick tycks luften genomgå en dialys där det som under oändliga tider varit mörker, död, källarliknande råhet och stillastående byts ut mot begynnande ljus, vaknande liv och löftesrika upptinanden. Om jag har haft sinnesnärvaro nog att uppmärksamma den stunden så faller en tyngd omedelbart av mig för att därefter inte återkomma på månader.  På samma sätt finns det en sorts morgnar som i mitt minne utgör urmorgonen, och det är också en reminiscens från barndomen. Det är minnet av en särskild sorts solstrålar som kryper fram från en lågt stående sol bakom höga tallar, bleka strålar som under några få minuter lyser rakt in i rummen utan att hejdas av trädens kronor. Varje sådant minne öppnar en lång rad dörrar och jag upplever att jag på en sekund förflyttas i tiden rakt ned, mot en sorts evig stund, då allting i mitt liv, före och efter, för ett ögonblick hör ihop och saknar tidsindelning. Det är som om vissa ögonblick i mitt liv, trots att de inte varit enastående eller unika, tycks utgöra eviga markörer i en spiralformad tidslinje, och varje sådan markör ger mig en omedelbar återkoppling till det förflutna. Jag funderar ibland på om det finns något underliggande budskap i dessa envisa många gånger meningslösa minnesbilder, och som varje gång undgår mig. Det har hänt mig flera gånger att ett specifikt minne helt plötsligt dykt upp från ingenstans, ett minne som jag i åratal dolt för mig själv. Det är som om någon sökte mig, som jag inte uppfattar. Någon som kommer och ringer på när jag inte är hemma.

 

Egentligen borde jag aldrig gå och lägga mig, eftersom jag vet hur ont det kommer att göra att försöka ta sig ur sängen sedan på morgonen. Jag ska förresten överhuvudtaget inte ligga ned i mörkret, för det slutar ändå bara med att jag väntar på att natten ska ta slut medan jag går igenom mitt liv, i synnerhet de otaliga tillkortakommandena, och det blir glasklart att vartenda ett av mina val genom hela livet har varit fel. När gryningen närmar sig får jag äntligen ta dagens rykande varmbad för att om möjligt lindra de vassa smärtorna i höfter och rygg och axlar, och dessutom de ständiga halsbesvären. Kroppen håller på att svika mig, även om den just aldrig varit något vidare samarbetsvillig. Tänker allt oftare att det är uppenbart hur livsoduglig jag är. På något sätt är det som om jag aldrig borde funnits. Av de barn som min mormor med sin betydligt äldre man satte till världen så var det bara ett fåtal som fick egna barn, varav flera dessutom var svårt sjuka. Min syster till exempel. Och då tänker jag att det kanske inte var meningen att det skulle bli några ättlingar - det kanske var en skadad genetisk gren som helst borde ha ramlat av.  Jag ser mig själv så. Som en skadad gren, som trots angripen av allehanda sjukdomar och skadeinsekter envist hänger kvar. Lite som en av de där konstiga grenarna på de halvsjuka almarna här utanför fönstret. Samma gren har hängt på det sättet i åratal, och ingen kommer och klipper av den. Detta med fysisk smärta, kroppslig värk, sjukdom, är något så svårfångat, så omöjligt att tala om. Att höra någon tala om sina kroppsliga smärtor är helt enkelt ointressant.  Jag ser det i ögonen på den som lyssnar så fort jag nämner det. Man frågar av artighet, av vänlighet – likaväl som jag själv gjort med andra, innan jag drabbades. Men svaret vill man inte höra, inte jag heller. Det är något isolerat, något inåtvänt, över det. Som att titta på en person när denna befinner sig ensam i sitt badrum, framför badrumspegeln och betraktar sitt ansträngda ansikte och ser hur något svart tränger fram under huden. Man varken kan eller vill vara delaktig. Icke desto mindre knapras livet och dagarna sönder av värk, som tiden själv av langoljärer, och det som en gång var ”jag” blir alltmer utsuddat, som en gammal diabildsprojektion, eller ett vykort från sextiotalet som föreställer Stadshuset i klargult solsken mot en ljusblå himmel, med några rakryggade och hattförsedda personer som på långt håll syns promenera förbi. Men i denna imaginära projektion ligger själva frågan om minnet och dess giltighet. Frågan som alltid funnits. Var jag älskad? Älskade jag själv? Och jag tar emot de enstaka svar som kommer, alltid när de minst väntas. Ett svar får jag oväntat när jag högt uppe i ett skåp får syn på det vackra antika porslinskärlet en gång hemtaget av morfar från slottet i Flandern, medan jag under några ensamma veckor ska tömma mammas hem efter hennes död. Svaret på min fråga ligger i hennes öga för det vackra, och att jag ibland kunde se, betrakta genom hennes ögon.

 

Jag ligger en timme i badvattnet, tömmer ut och fyller på nytt så att det hela tiden är rykande hett. Det är en viss känsla jag inväntar varje gång, som om jag försöker bränna bort kroppen ur mitt medvetande. Som Paul Newman i Katt på hett plåttak som söker ett visst ”klick” när han super. Eller kanske snarare för att konkurrera ut en smärta med en annan, som min syster gjorde när hon slet av sitt hår gång på gång under de värsta kriserna. Smärtan utanpå kroppen måste överstiga den som är inom en. Ibland glider jag ihop med den döende mannen i Alain Resnais film ”Providence”. Den döende mannen som osaligt, obönhörligt rör sig i sitt museum, mausoleum, sönderfallande i murbruk och tapeter och tak, såväl som i det inre, inälvorna. Cancern förtär hans mage, hela hans kropp inifrån, som ett odjur som tar tugga efter tugga. Sönderfallet skrämmer mig trots att, eller på grund av att, jag varit där förut. Dels det inre, känslomässiga sönderfallet när man till slut inte längre känner igen sin egen spegelbild, dels det yttre sönderfallet där kroppens funktioner lägger av en efter en. Man kan inte hålla tarmar och blåsa, man kan inte lyfta armarna, man kan inte stå eller gå. Jag vet liksom på ett underliggande sätt att detta sönderfall utgör någon slags grund i mig, och alltid kommer att komma tillbaka, oavsett alla helvetets terapier och behandlingar. Jag ser mig själv som irreparabel, ohjälpligt skadat gods – damaged goods! Upplevelsen av att sönderfalla, vara stadd i en inre förruttnelse som sakta tränger ut genom huden, genom ögonvitorna och andedräkten är jag förtrogen med - har blivit gammal så många gånger. Det märkliga är att jag föds på nytt varje dag. Återigen står jag där i dörröppningen med långa flätor, grön hemstickad kofta och skolväska över bröstet som om inget hade hänt.

 

Ibland, helt oväntat, när jag gör något innehållslöst, ser på TV eller tittar ut genom fönstret eller måste fylla i något formulär, så kommer de, allesammans. De kliver omkring här i lägenheten. De som är döda; mamma, pappa, min syster, farfar och farmor, morbror Sigge och moster Stina, vänner... de som jag aldrig träffat men hört så mycket om; min morfar och mormor, farmors föräldrar och så vidare. De trängs omkring mig, ansiktena är verkliga och munnarna rör sig - fast det kommer inget ljud ur dem. Alla pekar på boken, boken, boken... de är desperata, hysteriska! Jag slåss mot dessa minnesbilder från det förflutna, hur jag går i evighet längs min barndoms gata, en bred villaförortsväg med gammal stenläggning, björkfrön och tallkottar i rännstenen bredvid de höga trottoarkanterna, som jag klev upp på med viss ansträngning. Någon sorts eftermiddagssol, eller kanske tidig morgon, en av alla dessa stunder som jag satt i ensamhet, i väntan på att någon annan levande skulle vakna, bli synlig någonstans i området och kanske tala med mig. Min kropp utgör en kyrkogård och allt detta ligger begravt i den. Men det är som om någon annan lagt en börda på mig, en börda som egentligen inte är min. Någon ville att jag skulle sona brott som begåtts, oaktat av vem, betala skulder och göra upp räkningar som jag inte visste orsaken till. Men jag kunde inte. Jag lyckades inte.

 

Till sist häver jag mig upp ur badet, sakta, sakta. Värmen sitter kvar en stund i lederna och jag är mig själv en liten stund. Den jag kanske en gång var, innan smärtan blev jag…

 

Plötsligt känns det som om jag verkligen måste hitta boken, den där allting står, kasta mig över den, slita upp pärmarna och sätta igång att läsa, det är det enda som jag överhuvudtaget kan lägga ned tid på just nu. Problemet är att jag inte vet var boken finns. Naturligtvis kan det lösas genom att jag drar isär bröstet och gräver fram hjärtat. Som Jesus gjorde. Han lät helt enkelt bara handen dyka ned genom huden, lät nerverna delas och tog tag i hjärtat. Där står säkert allt att läsa. Jag söker så en begriplig utväg, en upplysning. Men det finns ingen utstakad väg att följa, hur mycket jag än letar bakåt i tiden. Och det gör jag. Letar. Efter tiden och platsen. Där allting började.

                           

 

Huset

 

 

Huset låg högt uppe på Ekorrberget i Äppelviken, i uppländsk natur med gamla knotiga barrträd, mossbelupna stenar och björkar. Huset var byggt i trä och en gång för länge sedan grönmålat. Inomhus fanns de gamla originaltapeterna i spännpapp fortfarande kvar, gråa eller diskret silverrandiga, och i nedre våningen var alla paneler, trädetaljer och även fönster i brunbetsat trä. I ett av rummen täcktes en hel vägg av en gigantisk spegel med smutsvit ram. Golven var i fiskbensmönstrad, sliten parkett, fantasifullt utformad, och i entrén fanns ett brunt kassettak och på golvet ett paraplyställ i form av en mässingskanna, lika stor som jag själv. Köksgolvet var rutigt i svart och grågrönt, gasspisen igengrodd av fett och matrester. Möblerna stora, tunga och mörka. I övre hallen stod ett mycket stort linneskåp som alltid var proppfullt och dignande av textilier i en kaotisk härva. Om det inte hade varit så fullt hade jag nog gärna själv flyttat in i det. På övervåningen fanns tre stora sovrum, och det mörkaste sov Lasse i, tills han stack. Det var också det rum där min morfar legat och dött strax efter min födsel. Hur man än försökte måla om eller ändra förblev rummet alltjämt mörkt, ogästvänligt, och med en nyckfull garderobsdörr som levde ett eget liv.

 

En del föremål ur morfars samlingar från slottet i Flanders fanns kvar, det som han lyckades få med sig i flykten, och som han inte hunnit placera ut hos grannar för att hämta senare, när kriget var slut. Det var samlingen av stenåldersverktyg som hängde på en vägg, eller gjutjärnskanonen som stod jämte ett vitt piano ute i trädgården, strax nedanför entrétrappen. Många av väggarna var täckta av fyllda bokhyllor, men också av en hel del svartnande nederländska oljemålningar med vindruvor, brödbitar, döda fasaner eller bistra män i halskrås. Dessutom en marmorsilhuett föreställande Julius Caesar och vid eldstaden en dansande satyr i gjutjärn.

Större delen av undervåningen utgjordes av en enda sal, avdelad med två väldiga skjutdörrar. Det inre rummet som vette mot trädgården var musikrummet där Lasse och hans kompisar ständigt spelade. Antingen var det deras egen musik, spräcklig och hysterisk bebop, eller så var det Charlie Parker eller Bud Powell. Säkert också John Coltrane som dog samma sommar som då Dave Liebman flyttade in till oss. Carinas textilarbeten hängde eller låg utsträckta överallt. Sofforna och fåtöljerna var försedda med stickad eller sydd klädsel, i alla färger, och på golv och vid fönster fanns hennes mattor och draperier. Dessutom fanns ett överflöd av krukväxter, även stående på golvet. Den stora en gång vitkalkade men nu sotmörka eldstaden med marmorsockel dominerade hörnet i det ena stora vardagsrummet, som alltså kunde avdelas från det andra med två gulnade skjutdörrar. Man drog fram dem ur väggen genom att haka ut ett infällt handtag i bleck.

 

I hallen hängde ett antal diplom från ”Kåkfararnes Förening” eftersom Lasse hade spelat på en del fängelser. Det sades alltid att det var därför vi aldrig hade inbrott, trots att den tunga ytterdörren inte längre gick att stänga, då den hade svällt efter att ha stått vidöppen på somrarna. Man fick nöja sig med att bara skjuta igen den lite, försöka stänga den inre dörren och hänga tjocka draperier för när det var vinter.

Invid köksingången fanns en dörr som ledde ned till källaren, ett stort garage, en gammal snickarbod, ett rum för ved och kol, en stor oljepanna, och många dörrar som ledde till mörka skafferier med dammiga hyllor. Ljuset därnere var sparsamt, föll knappt in genom smutsiga fönstergluggar och hjälptes nödtorftigt upp av gamla nakna glödlampor som hängde i taket. Om man följde gången ända längst in hamnade man i ett tvättrum med stengolv och ett stort kar i sten som jag aldrig vågade titta ned i, en väldig mangel, ett runt tvättfat av trä, och inne i en kolsvart skrubb en vattenklosett som man en gång spolat genom att snurra på en speciell stor vev alldeles bakom. Den såg ut som en antik trampsymaskin.

Slutligen fanns det högst upp i huset en vind. För att komma dit måste man klättra i en brant, smal trappa där det blev iskallt efter några sekunder – eller kokhett om det var sommar. Ibland var man tvungen att gå upp dit för att meddela något till den som för tillfället bodde inneboende i vindsrummet. Strax utanför dörren till detta lilla rum fanns skorstensstocken, bakom vilken stora säckar låg travade. De var fyllda med något, vad fick jag aldrig veta. Jag trodde alltid det låg döda grisar i dem, som kanske plötsligt skulle röra sig, just när jag passerade. Vinden var kall, hemlig… i hela mitt liv har den här vinden dykt upp i mina drömmar…

 

Jag kommer ihåg huset, en kväll i augusti, då vi kom hem från landet, Carina, min lillebror och jag. Jag var kanske femton år och deras skilsmässa ett år tidigare hade varit dramatisk, fylld av fruktansvärda sammandrabbningar, och tvära kast fram och tillbaka. Lasse hade helt enkelt klivit in genom ytterdörren en dag och bara meddelat oss alla i vardagsrummet att han ”inte var kåt på Carina längre”, och nu hade träffat en ny kvinna, en ”världsberömd författare!”  Sedan följde: ”tack för gratis kost och logi i arton år”.  Därefter pågick under en lång tid gräl och skrik blandat med plötsliga tystnader bakom de fördragna skjutdörrarna medan vi barn lyckades leva vårt liv utanför. Jag vet inte hur eller varför, men sommaren därpå, efter att Lasse varit ute ur huset i nästan ett år, bestämdes att han skulle bo i vårt hus med sin världsberömda författare medan vi var på landet, och nu var det alltså denna kväll i slutet av augusti just denna sommar, som vi kom hem efter den långa resan som tagit en hel dag, och vi trötta släpade uppför alla stentrapporna, fram till ytterdörren.

 

Ytterdörren stod vidöppen, som alltid hela somrarna, så det var inget som vi funderade över, men Carina tvärstannade plötsligt i dörröppningen. Jag hoppades att Lasse inte skulle vara där, hela mitt liv hade fått en helt annan lätthet sedan han försvunnit och jag fasade för att någonsin behöva träffa honom igen. Nu stod Carina helt tyst och stilla i dörröppningen, men vad det betydde anade jag inte. Min lillebror sprang förbi oss in i hallen, men stannade upp han också. Något inom mig ville stå kvar på stentrappan för alltid, men jag tog i alla fall min väska och gick långsamt efter de båda in i hallen.

 

Huset vi kom in i kändes som något främmande, som om vi kommit fel. Det var en annan lukt, ett annat ljus. Alla möbler var försvunna. Den stora länstolen som en gång varit morfars, mattor, soffor, bord, bokhyllor, allt var borta! Alla de möbler som fått stå kvar när Carina en gång för länge sedan efter morfars död köpt ut sina syskon ur dödsboet, alla de möbler som kommit från Flandern då hennes föräldrar flytt därifrån var borta. Kvar fanns stora mängder skräp, tjocka, lurviga ansamlingar av damm, och en och annan hög tidningar. Till och med en del av hennes krukväxter var borta.

Huset var tömt!

 

Jag stod paralyserad kvar i hallen och visste inte vad jag skulle göra. Carina gick tyst in i det rum som varit ”hennes” under deras äktenskap, det rum där hon alltid suttit ensam i soffan och stickat medan Lasse dragit för skjutdörrarna till det angränsande bortre rummet där han hållits med sina jazzkompisar. Hon sjönk ned på golvet intill väggen där hennes soffa stått, och la sig tyst där, mitt i allt damm. Där låg hon länge och grät en tyst gråt, medan jag tog min lillebror i handen och påbörjade en sedan länge väl invand vandring mellan grannar för att be om hjälp. Och kanske något att äta. Grannar tog som vanligt utan ett ord emot oss, placerade oss i sina kök, tog fram resterna som de ställde framför oss på bordet och sedan gick de in i salongen och fortsatte sin kväll, precis som de hade gjort så många gånger förut. Vi slevade tysta i oss deras kalla kalops eller sjömansbiff medan vi hörde dem spela kort, titta på teve eller småprata över tekannan i vardagsrummet bredvid.

 

Många år senare fick jag av en slump veta hur det hade gått till när huset tömdes. Jag satt på cafeet nere vid Årstaviken när en av Lasses jazzsnubbar kom förbi och slog sig ned för att prata en stund. Av någon anledning satt han plötsligt och berättade för mig hur de alla en dag den här sommaren för länge sedan, blivit uppringda av Lasse som bett dem hjälpa honom att ”flytta grejer från Carinas kåk”. Alla jazzsnubbarna hade tillbringat ett antal dygn tillsammans och blivit så fulla och påtända att de, när flyttdagen var inne, inte ens börjat att packa ned Lasses grejer. Kartongerna stod tomma omkring dem dag efter dag och ingenting hände.  Till slut hade en av kompisarna föreslagit Lasse att helt enkelt ringa en flyttfirma och be dem fixa det.  Lasse hade svarat med att be honom själv göra det, och så blev det gjort. Någon ringde alltså till slut en flyttfirma och några dagar efter att de alla stuckit iväg, hade flyttfirman kommit, och inte bara tagit Lasses grejer utan helt enkelt tömt hela huset och placerat alltsammans i magasin då det inte fanns någon aktuell adress att placera alltsammans på. Men eftersom Lasse inte var den som någonsin under sitt liv betalade några räkningar så antar jag att det mesta försvann på olika sätt, för ingen av oss återsåg det igen, med undantag för ett antal LP-skivor och lite annat som återfanns i Lasses lägenhet efter hans död långt senare.

 

Huset som sagt… huset som Carina en gång ärvt, och som låg på en tomträtt som betalats i förväg för många år framåt, och som hjälpligt värmdes upp genom en ständigt pågående brasa i en enorm eldstad. Huset som inte kostade många slantar vilket var orsaken till att vi kunde finnas kvar där så länge trots att ingen tjänade pengar. Det arv Carina hade haft på banken festades upp relativt fort, liksom de extrapengar som Lasse tiggde av sina föräldrar. Allt gick till festen. Den ständiga festen.